Jag är bäst!

Ja, eller i alla fall, det känns så ibland.

En milstolpe är nådd på min "hälsoresa". Ett myrsteg kan tyckas men attans va nöjd jag är nu efter näääästan 5 km jogg. Jag har slaviskt trängt bort de där tankarna som jag brukar få när jag får ett ryck och ska "komma igång", de där tankarna som säger att "bara spring på du, när du var aktiv i fotbollen och lumpen så var det ju inga problem att springa milen". För att några veckor senare bli tvungen att lägga av för att kroppen säger stopp. Nu har jag gått och gått och bara joggat nån kilometer hit eller dit ibland, men sen fortsatt att gå. Det har ju visat sig ge resultat ändå liksom. Men nu var det dags. En kvinnosakskvinna (Hej Magda) fick mig att se rött och vilja känna på skiten ändå, jag har ju hela tiden tänkt att nån gång längs resan ska det börja springas, men denna gången absolut inte förräns det är dags. Mina gå-skor är inne på sin slutspurt så nu är det inbokat tid med det där företaget som ser om jag lutar innåt eller utåt och sen kommer de tipsa mig om att absolut behöver den absolut dyrast j-la dojjan. Men så får det bli. Sen ska det kutas.

Som väder-Anders på fyran - Så är det och så får det bli.

Just det, din utmaning Magda, tror vi låter tanken på ett Marathon-lopp få växa sig mogen lite va? Jag återkommer om detta på bloggen om jag får hål i huvet och hugger på betet som slängdes ut om denna 4,2milstävling.

//JP